torsdag 6 mars 2014

Dag fjorton: Medstugusjön - Anjan, 30 km

 Dagens påbörjades genom att burna norrut över Medstugusjön. Eftersom vi hade vinden nästan rakt bakom oss tyckte vi det verkade roligt att använda vindsäcken som kite. Gick sådär, det blåste lite för lite. Vi fick nöja oss med att skida på i raskt tempo med sikte mot sjöns norra del och vad som enligt kartan skulle vara en "Enskild sämre bilväg". Ofta används dessa av skoteråkare och fungerar därmed utmärkt att skida på i skogsterräng.

Mycket riktigt användes denna väg av skoteråkare, och inte bara det sklle det visa sig. Precis intill vägen låg en fin stuga med en glad norrman som precis skulle ut med sitt hundspann längst med vägen. Vi pratade en stund om vägval och han erbjöd sig att transportera upp både oss och pulkor men vi tackade artigt nej. Istället gav vi oss iväg längst vägen i solen. Inte långt efter kom dock norrmannen ikapp och sträckte ut en hand för att skjutsa oss. Jag tror faktiskt han blev lite besviken när vi inte ville.

Precis som han hade sagt var vägen mycket vacker och det fina vädret gjorde inte sämre. Det var så kallat "kasslerväder", vilket innebär att vi skidar i enbart våra nätunderställ på överkroppen, och lunchen  kunde avnjutas i solgrop med utsikt över både skog och, lite längre bort, vita fjäll. 

Efter lunch tog vi av från vägen för att ta oss till vinterleden som gick längre väster ut. Den skulle vi följa ner till Storrensjön för att därifrån ta oss över Stor-Rensjön. Precis som norrmannen sa var även denna led vacker men mot slutet ganska brant. Vi plogande meden vi höll i skacklarna för att kunna kontrollera pulkorna, svängde och hade oss för att inte förlora kontrollen helt men kunde med jämna mellanrum andas ut på flackare partier. Det kunde vi inte den sista biten. Det var en lång, smal, guppig, svängig och brant sträcka där vi inte kunde annat än stå på och hoppas på det bästa. Med skräckblandad förtjusning for vi ner, först August och sedan Svante. I varje gupp får man först extra fart för att sedan bromsas upp av den lilla uppförsbacken i samma stund som pulkan är på väg nerför och ger en ordentlig knuff i ryggen så man far framåt ner i nästa grop, varpå pulkan sedan bromsas upp och abrupt drar en tillbaka i selen. Och så håller det på samtidigt som man försöker hålla sig på benen och undvika att åka ner i diket eller i de träd som kantar leden. Vid ett läga tappade August balansen och hamnade med för mycket framåtvikt precis innan pulkan skulle komma och knuffa honom ännu mera framåt. Som tur är räddades han av att han fick en granruska i ansiktet som på något sätt lyckades få honom i balans igen. Väl nere stod vi länge och skrattade åt att vi klarat det hela. August var helt övertygad om att vi inte skulle ha gjort det om vi sett hur vägen såg ut innan vi började åka. 

Vid Stor-Rensjöns strand låg Storrensjön, en fin gård med fantastisk utsikt över sjön och fjällen på andra sidan, med såg tyvärr helt igenbommat ut, så vi fortsatte vår tur ut över isen med sikte på Slåttviken i sjöns norra del. Som tidigare på sjöar gick det undan och vi tog några snabba kilometer innan det var dags för fika när vi åter kom upp på land. Nu närmade sig solen horisonten och bjöd på magiskt ljus.

Istället för att ta leden upp på fjället åt nordväst och runt för att komma till nästa sjö, Anjan - något som skulle bjuda på många höjdkurvor uppåt - valde vi att ta den kortare sträckan rakt norrut. Det började fint med en dryg kilometer på myr innan vi kom till ett fallfärdigt hus. På andra sidan fanns där en bäck och en bäckravin som vi, efter gårdagens tur, valde att undvika. Istället tog vi av västerut och försökte föja myrarna ner till Anjan. Efter en liten stund kom vi fram till en kryssad led som inte alls skulle vara där enligt kartan. Vi började undra om leden uppkommit efter vår karta trycktes (egentligen är den för tog för gammal: från 2007) men den såg ut att vara äldre. Vi drog istället slutsatsen att det var en privat skoterled ner till Gråviken, några hus vid Anjans strand. Vi hade tidigare åkt förbi en annan privat led som inte heller den fanns utmarkerad på kartan. Vi valde att testa leden eftersom vi då skulle komma ner till sjön. Vilken herrans resa det blev!

Det var den brantaste, krokigaste, guppigaste och allmänt svåråkta led vi någonsin åkt och den kändes värre än alla skogsbanor man åkt i som liten, med stora djupa hål och träd på alla sidor med små eller inga möjligheter att svänga av för att bromsa. Den skräckblandade förtjusningen byttes ut till ren skräck och total fokusering, samtidigt som vi förundrade oss över den eller de skoteråkare som åkt här innan oss. Trots mängder av adrenalin och fullständig koncentration kunde inte Svante hålla sig på benen utan föll i den djupa snön. Han kom upp till slut och började gå ner med skidorna vinkelrätt mot fallrikningen och pulkan efter sig. Väl nere på ett flackare parti märkte han då att vänster skackelspännet, det som fäster skackeln med selen helt hade gått av. I samma stund hörde han August ropa "Hej då pulkan!". August pulka hade vält och när han slulle vända på den hade den börjat glida iväg och fått sådan fart att den var omöjlig att stoppa. Den for nerför och in mot en samling träd där den till slut stannade, utom synhåll, i en ljudlig krach. August kom strax efter och ropade "Nu får vi klara oss med en pulka, den är av på mitten!" Det var den som tur var inte utan den hade farit upp för ett gupp och landat med nosen ner i en driva, en meter från ett stup. Där hade vi tur. Efter att fått upp pulkan igen tog vi av oss skidorna och gick ner i spåret hela vägen ner och sjönk ner till midjan de steg som missade spåret från skoterns larvband.

När vi kommit ner fixade August Svantes skackelspänne med ståltråd och vi funderade på hur vi skulle göra härnäst nu när det blivit mörkt. När adrenalinet släppte kände sig Svante rätt skakis så beslutet togs att fortsätta till Anjan och hotellet som skulle finnas där. Det blev dock inte bättre av färden gick över en reglerad sjö som knakade och dånade i mörkret. Trots att isen nog var över halvmetern tjock blev hela upplevelsen ganska läskig. Till slut såg vi det lysa från land där vi möttes av den brantaste uppförsbacken hitintills. Det var av med skidorna och till att hjälpas åt med att putta upp pulkorna. När vi till slut kom upp såg vi att hotellet var stängt. Istället tröck vi i oss lite fika och satte upp tältet nästan på tomten i ren protest. Det behöver kanske inte tilläggas att vi sov gott den natten.
/ Svante

P.S Den där "backen" på slutet var snarare en lodrät isvägg på 40-50 meter, så här i efterhand. /August