Dagens före var det sämsta hittills, det varken gled eller gav fäste. Ett par plusgrader och blötsnö.
Vi skidade än med gott mod och gjorde så gott vi kunde, när man kunde åka nedförs på sidan av vägbanan gick det fort fram, med var vi tvungna att skida bredvid vägen eller om det lutade uppför var det bara att saxa direkt. Efter att Svante fått ett raseriutbrott och skällt ut snön, vallan och allt däremellan insåg jag att det var lunchdags och vi stannade för potatismos med lök, spenat och torkat kött. När vi satt där började det regna. "Vilken tur att vi har torkat tältet!" sa vi och tänkte på att vi trots torkningen kommer ha ett dyngsurt tält ända fram till Jorm. Så det var bara att gilla läget, packa fram regnkläderna och börja skida i vad August kallar "Skalkläderstakt" eller som Svante nog hellre kallar "Skalmantakt". Detta är, som ni kanske förstår, en extrem form av självkontroll som går ut på att skida precis så långsamt att du svettas i lägre hastighet än vad skalkläderna ventilerar ut fukt. Denna kunskap är enligt August vital för varje friluftsmänniska i dessa tider med alla andasmembran.
Så framåt kom vi trots regnet, sakta men säkert. Det låga tempot gör att man inte blir trött utan kan hålla på länge och på så sätt ta sig en ganska bra bit trots den sena starten.
Vid sextiden kom vi fram till en gård som heter Bergsjöedet. Ur skorstenen kom det rök och det lyste i fönstren. Tidigare gårdar som vi har passerat har stått tomma, med täckta fönster. Så vi tänkte " Varför inte säga hej?" och nu, två timmar senare, har vi både fikat och inkvarterats i en kanonfin stuga medan det ösregnar/össnöar ute. Ibland har man det bra!
August är glad för att experimentet med endast en socka fick fötterna att må bättre!
