Med ömsom molnigt och ömsom sol och sikt skidade vi på och kunde, tack vare att det inte blåste lika mycket som igår, prata mer med varandra. Emellanåt kom det dock perioder av ganska hård vind så då åkte luvorna på och vi skidade utan att säga något, möjligtivs sjungande för oss sjävla. Men Svante berättade i alla fall att han vid Abisko inte kände att han vatr färdig med turandet utan gott och väl kunde fortsätta ett tag till, något även August kände. Nu känner vi oss sig redo att verkligen åka hem när turen avslutas efter Treriksröset om några dagar. Under de blåsiga perioderna har Svante till och med tänkt på saker han längtar efter att göra när han kommer hem. Men det känns ganska skönt att få en vecka till efter Kungsleden och Abisko där vi är mer lämnade till oss själva och kunna smälta allt. För trots att det är en bit kvar känns det verkligen som om målet närmar sig. Enstaka renar och skotrar är de ända vi mött än så länge.
Vädret höll sig ändå ganska så bra och under långa stunder hade vi god sikt. Fjällen här är inte lika höga och framstående här som längre väster och söder ut utan vi skidar liksom på en väldig fjällplatå där ibland mjuka toppar bryter av, vilket skapar ett närmast böljande landskap.
Lunch avnjöts med både dunjackor och vindsäck för trots att det inte är speciellt kallt kyler vinden rätt bra. Idag och igår var faktiskt första gången på väldigt länge som vi båda skidade i våra tumvantar. I alla fall, vid fyra-tiden kom vi fram så vi såg Råsto fiskecamp, som ligger fint vid den sydöstra änden av Råstajaure. Eftersom vi har ont om chips, och eftersom vi har så mycket reservmat kvar, tog vi var sin påse frystorkat för att få i oss lite mer energi. Sedan fortsatte vi längst leden till vi kom till ett renstängsel. Istället för att följa leden längst stängslet åt nordöst skidade vek vi av mer norrut. Anledningen var att vi, istället för att följa leden som tar en omväg rätt långt österut, skidar i en dal på några små sjöar nordväst för att sedan komma på leden igen och följa den sista biten till Pältsastugan, den nordligaste av STFs alla fjällstugor. Därifrån är det bara en kortare dagsetapp till Treriksröset.
Nu gick det uppför i nästan två kilometer men vi fick belöningen i form av en otrolig sol och utsikt. Väl uppe kunde vi ta av oss stighudarna och glida sista kilometern ner till där vi satte upp tältet, precis öster om Ruoššacohkka. Vi vindriktningen byggdes turens mest imponerande snövall! Lite komiskt med tanke på att det under kvällen knappt blåst någonting. Men eftersom det kan bli den sista natten i tält på kalfjället under den här turen tog vi i ordentligt. Och kul var det! Nu ska det njutas av strogga som August nyss lagat klart.
