Ute på sjön hade vi fantastiskt väder med sol, blå himmel och några minusgrader. Äntligen! Vi skidade ganska snabbt men kom inte jättefort fram eftersom vi stannade för att ta foton. Bäst att passa på när vi för en gång skull kan vara på bild samtidigt, tack vare den mycket entusiastiska mästerfotografen Sef (som hänger med oss ett par dagar), och det var otroligt vackert. Med sin ryggsäck skidade han fram och tillbaka för att ta bilder från alla möjliga och omöjliga vinklar och avstånd. Lite filmande och lek på sjön hann vi också med.
Sedan var det dags att ta oss förbi kraftstationen för att komma till Kycklingvattnet. Just här var skogen alldeles utan snönså det blev till att bära pulkorna till vägen och sedan skida i dikena för att komma till nästa sjö. Nu var det också dags för lunch så vi tog några steg bort från vägen och in bland täden för att äta.
Efter lunch var det dags att sätta fart. Vi skulle nämligen äta middag på Korpens öga, där vi också skulle tillbringa natten, i Jorm klockan åtta. Nu blev det slut på lek och stoj och istället bränna på lite mer på isarna. Vädret hjälpte till genom att mulna på och börja snöa, vilket ofta gör att man skidar på extra bra. Vi tog oss förbi sund med svag is och kunde unna oss lite lek på isblocksformationerna innan vi brände av nästa isetapp. Vid Blåsjöfallets kraftstation gick vi upp på land för att ta oss förbi det öppna vattnet och burnade sedan de sista kilometrarna till Jormvattnet där turens längsta branta uppförsbacke väntade, den som skulle ta oss upp till Rid i Jorm och Korpens öga. Det ska tydligen vara en magnifik utsikt därifrån, men just nu var det både molnigt och mörkt så den kunde vi inte få som belöning. Men efter nästan en kilometer av rakt uppför kom vi fram och möttes genast av ägeren Ola som hade belöningen redo: lasange!
Efter en snabb dusch satte vi oss vid långbordet bredvid ett gäng från TOBE outdoorwear som var där på clinic där de skulle lära sig mer om lössnöåkning, säkerhet, utrustning, lavinkunskap och anmänt fjällvett. Som skidåkare har man en speciell relation till skoteråkare som man delar fjället och lederna med. I början på turen var skoteråkarna som en välsignelse när de plattade till den djupa snön i skogarna kring Rogen men på senare tid har de mer blivit ett irritationsmoment när lederna är extremt gropiga och svåråkta. Men skoteråkare kan nog inte ses som en homogen grupp, vilket blev tydigt efter middagssamtalen. Många av de som var på middagen var friåkare, som älskade orörda fjällsidor och skog med djup lössnö och teknisk åkning. Inte alls olikt oss som också vill uppleva friheten och spänningen på fjället. Den stora skilnaden verkade vara att vi valt ett tystare och långsammare färdsätt.
Förutom det goda middagssällskapet var middagen ljuvligt god. Den avnjöts dessutom tillsammans med en hembrygd öl. Det togs om både en, två och tre gånger innan det var dags för efterrätt, och jag undrar om resten av gänget trodde vi var riktigt kloka. Det verkat som om man kan äta mer av "vanlig" mat än av vår torkad, för efter den blir vi mätta ganska fort. Efter middagen var det dags att sova, i lakan för första gången sedan Storulvån.
