söndag 23 mars 2014

Dag tjugonio: Ankarvattnet - Karitjärn, 17 km

Efter frukost och packning satte vi, Kattis och hennes hund(is) Tindra av med nyfyllda pulkor nedför leden mot Ankarvattnet. En grå himmel bjöd på ett lätt snöfall denna morgon men vi var glada ändå eftersom det var minusgrader, vilket betyder att det är den första gången vi har haft snö som inte smälter när den nuddar våra kläder. Rätt härligt att slippa! August jobbade dock upp värmen i den skoterguppiga terrängen så han smälte snön och blev blöt ändå, så till slut blev det ändå byte till membranjackan. Kattis som drogs av Tindra behövde i sin tur inte ens byta kläder vid klädpausen, utan hon rejsade förbi oss så fort hon fick chansen. Man kanske skulle haft en sån dragälskande hund med sig på turen? 

Vi tog i början samma led som vi tog igår när vi skulle till Korallgrottan men vek istället av till höger mot Leipikvattnet där vi tog vänster igår. Nu började snön bli lite djupare, men på leden hade det farit skotrar tidigare idag, så bortsett från våra tunga nyfyllda pulkor och skotergupp var det inte svårt att ta sig fram. Lunchen som bestod av ljummen korvsallad (visst låter det fruktansvärt oaptitligt?) åt vi i vindsäcken som även rymmer tre personer om man vill. Väl framme vid Leipikvattnet skidade vi över sjön, där snön låg lite djupare och sikten var lite sämre, fram till gården Leipikvattnet. Det är en gård som ligger väldigt fint och avsides till, och där bor Nisse. Han har 11 får, men gården har tidigare haft fler djur, och som man kan läsa i boken Fjällbondens Avsked är det en av de sista fjällägenheterna. Nisse var inte hemma, men efter lite detektivarbete kom Kattis fram till att han var på ICA Blåsjön. Vi fikade i farstun, och när vi precis skulle dra vidare kom han tillbaka och hann byta några ord med oss. 

Vi åkte vidare via vägen till korsningen där ena vägen går tillbaka till Blåsjön och den andra mot Klimpfjäll över Stekenjokk. Den sistnämnda är stängd över vintern, och det är den vi ska vidare på. Här låg det nu djuuup snö, och trots att Kattis spårade åt oss blev det hårt jobb för de närmsta kilometrarna. Det tyckte både vi och Tindra, som var kall och trött och lade sig på pulkorna där hon åkte lite snålskjuts. Till slut, två timmar senare, hade vi kommit tre-fyra kilometer längs vägen, och då hade klockan blivit 18:30 och det var dags att slå läger. När vi fått upp tältet var det dags att säga adjö till Kattis och Tindra, vilket var tråkigt. August som har längtat tills vi kommer till Ankarvattnet (och Kattis som det visade sig) känner sig lite nere, för nu har han inte det att se fram emot längre. 
Men nu ska vi äta god middag bestående av tortellini och bacon med ädelostsås.