Vi tuffade på och kom upp mer i molnen, vilket innebar att utsikten försvann. Vädret fortsatte dock vara behagligt med svag vind. Vi kom fram till Slipsikstugan. Enligt Tommy nere vid Raukasjön skulle den vara sönderblåst och det var ingen underdrift inte. Hela farstun var bokstavligt talat bortblåst och hela stugan fylld med snö. De två äldre stugorna bredvid var helt begravda av snö. Helt klart ett bevis på hur hårt vädret kan vara här uppe. Vi stannade ingen längre stund utan fortsatte norrut för att sedan skida nerför mot Klimpfjäll. Med all erfarenhet vi nu fått av att skida nerför på guppiga, smala och svängiga leder var den breda och fina leden ner i dalen på gränsen till tråkig med stighudarna fortfarande fast under skidorna.
Det blev en god lunch bestående av pulvermos med torkat renkött, morötter, ärtor, soja och baconost på tub nere bland träden. Då kom vi också på att det, som vanligt när vi kommer till ett samhälle, var söndag. Vi verkar ha lite problem med vår SPOT-sändare som inte vill skicka iväg vår position på kvällarna så vi skulle köpa fler batterier och byta för att se om det blir bättre. Vi ringde till affären som stängde tre så det blev full fart de sista fyra kilometrarna till byn! Den sista biten fick August lämna ifrån sig sin pulka för att snabbt skida till affären medan Svante kom efter med båda pulkorna på släp.
Vi möttes igen vid hotellet. Det kändes lite lockande att ta en tidigt kväll och ta in på hotellet nu när blötsnön vräkte ner men vi tog en macka var och drack upp en fruktdryck August hittat till halva priset (50% mindre socker såklart!) och gav oss iväg på sjön. Där kunde de sista åtta kilometrarna beskrivas med ett ord: klibb. Otroligt frustrerande att skida när det samlas fem centimeter snö under skidorna och man inte kan glida alls. Efter att ha stannat titt som tätt för att skrapa bort snön åmte till slut stighudarna av och vi kunde fortsätta men aningens bättre glid. Men blötsnön fortsatte ändå att falla och man börjar umdra vem som bestämt att vi inte ska få några minusgrader på vår tur.
Säga vad man vill men turer är då karaktärstärkande. Vi fick frågan i Jorm om varför vi gör det vi gör, vilka kickarna är. Nu börjar vi nog fundera på det själva. Då svarade vi att det var som en långdragen kick. Visst det finns ögonblick under ture som är helt fantastiska men det är formodligen känslan av att klara av det dom ger den stora kicken. På ett sätt är det väldigt enkelt att bara ta in på hotellet eller helt enkelt bryta och åka hem, att slippe skida i all oendlighet i ihållande regn. Det hade onekligen varit lätt att stanna i Ankarvattnet och göra fina dagsturer i det fina vädret och varit inne om det varit busväder. Att kunna njuta av korta kickar, så som skogsskidåkning eller grottvandring, och ha det bekvämt därimellan.
Men det faktiskt väldigt svårt att bryta. Vi har satt upp ett mål och det ska mycket till om vi ska ge upp det. På något obeskrivligt sätt sköljs tankarna på att bryta bara bort automatiskt för det är sjävklart att vi ska fullfölja det vi påbörjat, något annat känns otänkbart. Och samtidigt är det fantastiskt skönt att slå läger på kvällen, sätta på sig varmt och torrt och äta varm och god mat. Känslan av att ha klarat av ännu en dag, trots att omständigheterna kanske inte varit de optimala, infinner sig och man känner sig riktigt bra inombords. Så även om vi kanske skulle önskat att vi kunde ha vacker väder, vacker utsikt och perfekt före hela tiden (när det är så njuter vi av fulla drag) mår vi konstigt nog bra av att ha det jäkligt ibland också. Man vet redan när man håller på hur skönt det kommer kännas efteråt att man liksom får en försmak av belöningskänslan. När man sedan ligger här i tältet och skriver, varm och torr, småätandes på chips, godis och rökt älghjärta medan August lagar älgskav, kommer känslan med all kraft. Hur vi två kan fixa till det så bra på den plats vi just nu är på, och sedan göra likadant på en annan imorgon. Det är så enkelt bara.
Dagens citat: "Här lutar det neråt"
