En bit efter Andersborg kom vi upp på kalfjället och det började plana ut, vilket betydde att stighudarna åkte av och vi äntligen kunde glida igen. Skogen vi befunnits oss i de senaste dagarna har onekligen varit fantastiskt fina och fridfulla. På fjället blåser det mycket mer men vi båda tycker det är något speciellt när man kommer upp ovanför trädgränsen. Man är betydligt mer exponerad men att skida där och känna att man är rustad för även tuffare förhållanden är en väldigt skön känsla, och en känsla som infinner sig varje gång vi kommer upp på högre höjd.
Kalfjället bjuder också på hårdare snö, vilket kommer som en välsignelse efter allt pulsande för att ta sig dit eftersom man då tar sig fram mycket enklare och snabbare. Däremot är det inte alltid så att de markerade vinterlederna erbjuder den bästa vägen. Å ena sidan är snön ofta mer packad på lederna, vilket underlättar inte minst nere bland träden. Uppe på fjället är de också praktiska då de visar farbara, och inte sällan kortaste, vägar mellan olika platser. Å andra sidan är de ofta helt rakt dragna linjer som knappt tar hänsyn till terrängen. Med lätt packning kan man bortse från detta och kan utan bekymmer ta sig rakt upp för branta partier. Men med en 60 kg tung pulka bakpå kan det istället vara bättre att ta en längre men flackare väg runt, vilket är vad vi gör när leden för oss upp för ett långt brant parti, som oftast strax efter blir en nedförsbacke, i vilket man genast tappar den höjd man tagit.
Efter ca 9 km på fjället var det dock dags för att åter igen ta oss ner i dalen, den här gången i samma dal som Ramundberget ligger i. Därmed började vi, precis som under gårdagen, med att ta oss upp på fjället, för att sedan ta oss ner i nästa dal, för att åter igen ta sig en bit upp på nästa fjäll. Detta innebär som bekant att förmiddagarna och kvällarna blir rejält tuffa. Som tur är kommer vi efter imorgon kunna behålla vår höjd under flera dagar när vi börjar närma oss Helags och sedan Jämtlandsfjällen.
Lyckligt nog var vägen ner mot dalen otroligt vacker och det bjöds till och med på sol lagom till att den gnistrande snön blandades med fjällbjörkar. Samtidigt kunde Svante, som tidigare dagar fått äta snö i nedförslöporna, skratta gott åt att August nu äntligen fick göra detsamma i några spektakulära vurpor. Snart hamnade vi på preparerade spår mellan Bruksvallarna och Ramundberget, vilket senare byttes ut mot skoterspår. Som sagt, nere under trädgränsen är lederna ofta det bästa alternativet eftersom snön är för djup och lös utanför, men skoterlederna är absolut inte anpassade för fjällfarare med tunga pulkor! Efter mycket slit närmade vi oss ett litet ställe som heter Klinken dit vi kom ner efter lite spännande utförsåkning i skogen. Väldigt roligt är det när vi ibland ligger på gränsen av vad vi klarar av, balans och sväng/stoppmässigt, men ibland blir det för brant och då var vi tvungna att ta av oss skidorna och gå ner.
Vi hann inte så mycket som komma ner förrän det bar iväg uppför igen. Vid fyratiden är man ordentligt mör i benen och längtar efter middagen, så de branta uppförsbackarna i lössnön blev ett ordentligt skådespel. Tyvärr fanns det ingen annan än oss själva som kunde skratta åt det men vi höll på i ungefär en timme och tjugo minuter till innan vi hittade en fin tältplats lagom till det började skymma. Nu blir det straxs dags att sova så man orkar ta sig upp för helvetesbranten vi har att se se fram emot i morgon bitti. Vi skulle ljuga om vi sa att vi inte såg fram emot det, lite grann i alla fall.
