Det finns inga leder i Hotagens naturreservat, där vi nu befinner oss, så vi har fritt fram att välja våra egna vägar över fjället vilket är lite av en frihetskänsla men något som också ställer lite högre krav på fjällfararen. Vi började dock med att följda renstängslet åt nordöst och åkte då i samernas skoterspår. Uppe på kalfjället kunde vi se ut över dalen vi kom från igår och det var väldigt vackert. Men ganska snart försvann utsikten och vinden tilltog. Till slut såg vi inget alls förutom renstängset som börjat vika av, där vi också skulle vika av för att ta oss norrut på fjället. Mn utan sikt är det svårt att navigera över oledade fjäll och dessutom tilltog vinden till den nivån att det började bli svårare att stå upp. Att bli fast på kalfjället i full storm utan att veta var man är var inget vi kände för så vi beslutade att ta österut och ner under trädgränsen på andra sidan tre km bort.
När vi lämnat renstängslena blev det totalt vitt. Vi var med om något liknande redan första dagen i Grövelsjön men det här var annorlunda. Man såg inga konturer eller hur det lutade och vi var tvugna att skida med ett par meters mellanrum för att inte tappa bort varandra helt. Dessutom fortsatte det att blåsa hårt och eftersom det fortfarande var, och är, plusgrader (som under nästan hela turen) förde det med sig ett ordentligt blötsnödrev. Det var helt omöjligt att leta upp referenspunkter i terrängen så jag (Svante) gick först medan August gick efter för att kontrollera att jag gick i rätt riktning. Det gjorde jag inte alls utan var helt ute och cyklade redan efter ett par meter. Jag tog därför också upp min kompass som jag höll ett öga på medan jag skidade. Intruktionerna från August minskade då något i antal och vi kunde ta oss fram i filmjölken utan att se någonting annat än varandra och kompassen.
Som sagt, utan att se vad som hände kunde vi plötsligt känna hur det började gå nerför eftersom vi började glida utför. Utmaningen fortsatte att hålla rakt österut medan vi gled nerför utan en möjlighet att avgöra vad som låg framför oss. Vi blev otroligt glada när vi såg det första trädet och det kändes väldigt skönt att åter igen kunna avgöra var man var i förhållande till resten av världen.
Planen var som sagt att komma ner under trädgränsen där det ofta blåser mindre och man faktiskt kan se konturer. Vi hade som "fångstarm" ett område som på kartan var markerad som "Skog av fjälltyp" som vi inte skulle missa eftersom det sträckte sig flera km åt både norr och söder. När vi kommit dit skulle vi röra oss norrut i dalen. Men skogen kom aldrig. Till slut bestämde vi oss för att vika av söder ut, där sikten var bättre och vi till och med kunde ana skog. Vid denna tidpunkt hade vinden och blötsnödrevet fått sällskap av ett hårt regn så nere vid träden satte vi oss i vindsäcken för att äta lunch.
Efter lunch hade det klarnat något och vi såg ner i dalen. När vi tittade på kompassen för att fortsätta skida såg vi till vår förvåning att norr inte alls var dit vi trodde och att vi dessutom befann oss på en västsluttning i förhållande till dalen, något som inledningsvis verkade omöjligt eftersom vi hela tiden rört oss österut utan att ha passerat området med fjällskog. Det diskuterades alla möjliga orsaker till hur det kunnat bli så. Mitt bästa alternativ var att fjällen var rika på järnmalm som lurade våra kompasser.
Hur som helst vände vi helt om och skidade norrut. Så småming om passerade vi våra egna spår och då kunde vi förstå vad som hänt. Området med "Skog av fjälltyp" var inte alls så tydligt i terrängen som vi trott utan bestod istället av några enstaka träd som passerat i tron om att fler träd fanns att finna längre ner. I den obefintliga sikten och hårda vinden hade vi därför börjat gå uppför för nästa, om än väldigt flacka fjäll. När vi då vek av söder ut mot den skog vi faktiskt såg hamnade vi på östra sidan av dalen, långt mer söder ut än planerat. En ordentlig omväg alltså, orsakat av ett allt för otydligt uppfång som vi helt enkelt missade.
Det var bara att bita i det sura äpplet och fortsätta norrut. Vår väderbeställning på minus fem och sol väntar vi fortfarande på. Istället fick vi hård vind, ösregn, minimal sikt och ett drev av blötsnö. Efter en liten stund var allt dyngsurt, rakt igenom, och det vart svårt att se något eftersom det hårda regnet piskade i ansiktet. Skidbrillorna åkte på men utan AC och vindrutetorkare såg man snart inget då heller, eftersom imman la sig som en extra lins, och jag var tvungen att lyfta på dem varje gång jag skulle se efter vad som fanns framöver. August hade en annan taktik, nämligen att titta rakt ner och låta luvan ta allt stryk för att sedan med händerna som skydd titta upp ibland.
Efter flera timmar av detta kändes det inte längre värt att fortsätta. Vi hittade en plats som till viss del, men knappt märkbart, skyddades mot vinden av en liten kulle, satte upp tältet och grävde en snövall i vindens riktning. Vi gick in i tältet och gjorde en blöthög i absiden. Där hamnade allt. Vi konstaterade att antingen fryser det på i natt och allt blir till is, eller så fortsätter det vara plusgrader och allt fortsätter vara lika blött. Men det var otroligt skönt att sätta på sig ett torrt ombyte, krypa ner i sovsäcken och äta varm mat. Nu blir det snart till att sätta i öronpropparn och förbereda sig inför en blåsig natt. Sov gott!
