Efter lunch väntade en bit med stigning till innan vi var uppe på fjällplatån. Men som oftast var utsikten värt mödan. Nu väntade en bit nerför, följt av ganska flack terräng över mindre sjöar innan det igen skulle bära nerför mot sjön Tjieggelvas. Vi bestämde oss för att pröva två olika taktiker. August, som blir frustrerad när han inte har glid, tog av sig stighudar, medan Svante, som blir detsamma vid dåligt fäste, behöll dem på. Slutsatsen blev nog att det gick ungefär lila fortmmen att vi har olika preferenser. August glider lätt ifrån i nerförsbackarna medan Svante tar igen det i den kuperade terrängen.
Innan sista nerförsbacken mot sjön tog vi en fika och August konstaterade att kroppen var ganska trött. Svante hade tyckt detsamma men då gått på lite hårdare och liksom skidat ifrån det. Efter att ha börnat ner till sjön prövade August detsamma. Svante trodde det skulle ta närmare två timmar till Västerfjäll, August trodde en timme och en kvart. Men August pressade tröttheten framför sig och vi kom fram efter en timme, tretton minuter och trettiotre sekunder. Bra gissat August (som inte ens har en klocka).
Västerfjäll ligger fint beläget i norra änden av Tjieggelvas med en handfull hus och en fin liten kyrka, men ingen väg och knappt några människor. Men vi hittade någon som berättade var leden till Kvikkjokk gick så vi tackade och skidade på en bit innan vi hittade en tältplats med panoramavy över fjällen i väst. Medan August smälter snö och lagar gryta med ris ägnar Svante sig åt pjäx- och handskvård (och senare bloggskrivande). Nu meddelar August att maten är klar. Super! Jag är vrålhungrig!
