Dag fyrtiosex: Västerfjäll - Rávgga, 24 km

Efter en god natts sömn vaknade vi till det tämligen roande ljudet av ripa och satte igång med morgonbestyren. Det byts om, vatten hälls i småflskor som sedan läggs i pjäxorna för att göra dem behagligare att komma i, jordnötssmöret tinas i sovsäck eller dunjacka, kolijoxet förbereds och äts medan snö smälts och nytt kokande vatten ersätter det som togs från termosarna till pjäxvärmning och frukost. Därefter diskar Svante frukostskålen och packar ihop köket medan August packar ihop sovsäck och liggunderlag. Någonstans i detta borstas också tänderna. När vi kommer ut ur tältet görs eventuella toalettbesök, tältet packas ihop och alltsammans läggs i pulkorna. Strax innan avfärd avnjuts en Snickers var och sedan bär det väg, på sistone strax innan nio och så även idag.

Idag gick turen åt nordöst mot ett större sameviste: Parka. Det var inledningsvis guppiga skoterspår som gällde men över myrarna och sjöarna var det lättåkt. Ganska snart fick vi dessutom syn på Goabddábaktes mäktiga sydvägg som verkligen imponerade. Vid tolvtiden kom vi till Parka där vi tog lunch vid änden av en liten sjö. Likt gårdagen sprack då himlen upp och vi fick njuta av vår potatismos med kött, lök, ärter och morötter i strålande solsken. Behöver det ens nämnas att det blev lunch modell längre?

Efter lunch rundade i Parka, som består av ganska många utspridda hus och kåtor väldigt fint belägna. Sedan började den två kilometer långa, och ganska branta, stigningen norrut upp och över fjället. Med våra pulkor fick vi sick-sacka trots stighudar. Men efter en två hundra höjdmeter kunde vi vända oss om och möta turens, hitintills, mäktigaste utsikt. Förutom branta Goabddábakte i väst och fjällen i söder på andra sidan Parka såg vi rader av höga fjäll långt bort i sydväst. Vi tycktes kunna se hur långt som helst! Med solen fortfarande högt på himmlen och knappt ett moln inom synhåll tog vi en längre paus där vi ringde hem, åt choklad och bara njöt. Solen värmde, det var helt vindstilla och helt otroligt vackert. Ett lugn spred spreds sig inombords och vi mådde helt enkelt bara bra. Det fanns nog ingen annan plats på jorden vi hellre skulle vilja vara på just då.

Men efter en stund satte vi ny fart mot nya platser och nya upplevelser. Vi tog den sista biten av stigningen till ett smalt och brant pass. Där tog vi av oss stighudarna och förberedde oss på en ordentlig nerförslöpa hela vägen ner till dalen. I första branten imponerade August med fina telemarksvängar (som fångades på film) liksom en lika imponerande vurpa när pulkan välte när han försökte sig på en bromssladd på den hårda skaren. Pulkan vändes på och vi kunde glida hela vägen ner till Tsielekjåkkstugan, som snarare var som en enkel raststuga där man mot betalning får sova. Vi fortsatte istället några kilometer till och slog ett tidigt läger nära foten av Rávgga bland gles fjällbjörkskog med fantastisk utsikt över solnedgången bakom fjällen långt bort i väst. En bra avslutning på en dag av magiska intryck.