Dag sextiofem: STF Pältsa - Kilpisjärvi via Treriksröset, 24 km

Den lite senare gårkvällen gjorde sig påmind på morgonen och vi lekte kort med tanken att ta sovmorgon och tillbringa dagen i Pältsa, varifrån man kan göra otroligt vackra dagsturer. Utanför fönstret såg vi det mäktiga Pältsamassivet och ovanför det en strålande blå himmel. Ensamma i hela stugan som vi var gick vi till allrummet, tände kaminen, satte på vatten och lagade frukost. Därefter väntade vattenhämtning och vedhuggning. Där vi tog i lite extra, dels för att stugvärden Helena tog en massa bilder på oss som ursäkt för att vi skulle såga upp mer ved men framförallt för att det är riktigt kul!

Till slut fick det vara nog så att vi skulle hinna fram till Kilpisjärvi så vi satte på oss skidorna, sa hejdå till stugvärdarna och började stigningen norrut mot Treriksröset. Att idag var sista dagen på vår långa resa genom den svenska fjällkedjan gav upphov tillblandade känslor. Som sagt var det inbjudande att bara stanna kvar i Pältsa och utforska området, inklusive Pältsamassivet och att kanske vänta in David och Niclas som vi trodde bara låg någon dag bakom oss. Men vi var nu så nära målet och det kändes som att det var dags att nå det nu. Dessutom bjöds det på ett vårvinterväder utan dess like med en blå himmel, värmande sol och, till skillnad från gårdagen, ingen blåst att tala om. Vi kunde inte bett om bättre väder.

De första kilometerna från Pältsa till Treriksröset bjuder på ordentliga stigningar, kortare nerförsbackar och åter stigningar där ett nu genomövat sick-sackande tog oss vidare. Att efter en stigning vända sig om och blicka över den fantastiska fjällterrängen och njuta av vatten och fika var otroligt härligt. Som flera gånger tidigare valde vi att inte gå på leden utan skida en alternativ rutt, framförallt för att kunna hålla höjd men också för att känna friheten det innebär. Väl uppe på Duoibals högsta punkt hade vi överblick över dalen i vilket Treriksrösetär placerad, liksom imponerande fjäll åt nordöst i Norge. Som vanligt om vi hittat ett så fint ställe blev det långfika. Skönt.

Efter fikat tog vi av stighudarna och började glida mot den nerförsbacken som skulle ta oss ner till Goldajávri och Treriksröset. Sista biten var en riktigt rolig nerförsbacke som avslutades med skogsåkning med fjällbjörkskog som, kändes det då, nästan kan konkurrera med de i Japan. Nästa gång följer telemarkskidorna med! 

Till slut var vi nere vid sjön och kunde se Riksröse 1 som markerar gränsen mellan Sverige och Finland. Ännu lite längre bort såg vi den betydligt mycket större betongklumpen som är Treriksröset. Glatt vände sig August om mot mig bara för att vända blicken tillbaka mot röset där två finska skoteråkare kom farande i hög fart från Norge och stannade vid röset där de tände varsin cigarett. Det resulterade i lite av en antiklimax och en "målgång" som inte riktigt blev som planerat. Vi lät så klart inte det förstöra något för oss utan tog oss fram till röset, nuddade det och gjorde high five. Nu hade vi skidat hela den svenska fjällkedjan, från Grövelsjön till Treriksröset. Inte illa pinkat!

Vi började göra i ordning vår sena lunch och fick ytterligare sällskap av först två skidåkare från Kilpisjärvi och sedan ytterligare två. Vi hjälptes åt att ta lite bilder på varandra innan det nu stora finska gänget drog och vi njöt av vår lunch, det fina vädret och de mäktiga fjällen vi kunde se i Norge. Men vi visste att även om vi nu nått Treriksröset var äventyret inte över. Vi måste ta oss hem också. Efter några långa blickar mot de norska fjällen tog vi helt om, lovade tyst för oss själva att vi någon gång ska komma tillbaka hit för att upptäcka mer och började skida österut mot sjön Ylinen Kilpusjärvi. Efter någon kilometer längst renstängslet kom vi ut på sjön vid vilket byn Kilpisjärvi låg, sju kilometer bort. Det blev en lugn och fridfull tur över sjön i den nu lägre solen. Det var bra glid och vi ägnade tiden till att reflektera över de senaste två månaderna tillsammans. Vi måste säga att vi är mycket nöjda med vårt upplägg, vår tur och hur vi fungerat tillsammans. Det är inte två avmagrade och slitna grabbar som kommer hem efter att äntligen genomlidit två månaders slit utan två välmående - om än något skäggiga - grabbar som haft privilegiet att njuta av vår underbara fjällvärld under två hela månader.

Framme i Kilpisjärvi väntade turens sista uppförsbacke upp från sjön till vandrarhemmet där vi gjorde oss hemmastadda en liten stuga, bastade och sedan begav oss till restaurangen för att äta buffé. Låt oss uttrycka det så här: vi åt. Mycket. Imorgon går bussen till Karesuando där vi ska försöka ta oss en annan buss till Kiruna för att där ta nattåget hem. Än är inte resan över!