Även idag var det fint vårvinterväder och helt okej utsikt genom fönstret men det hindrade inte Svante från att, som vanligt, somna. När han vaknat kunde vi se skidåkare med nummerlappar skida på ett spår längst med vägen. Något lopp tänkte vi, och ett ganska långt sådant för vi körde förbi skidåkare en bra bit. Efter ungefär två timmar var vi framme i Karesuvanto där vi, som vi förstod det, skulle av. Vi hamnade då på den finska sidan, med den svenska gränsen några hundra meter bort. Hur vi skulle ta oss dit var ännu oklart.
Efter lite rekognosering kom vi fram till att vi kunde dra pulkorna i dikena där det ännu fanns snö. Det var ett ganska jobbigt företag men vi kom efter en stund fram till bron över Muonio älv där vi tog på oss skidorna för att skida den sista biten över älven. Precis på andra sidan såg vi en husvagn och vi hörde ljudet av en speakerröst som hejade. Det visade sig snart att det här var målgången för det lopp vi sett skymtar av under bussresan - med den längsta etappen på 56 kilometer - och vi hamnade precis i målgången där vi också blev påhejade.
Just idag var det alltså ganska mycket folk samlade här i byn på grund av loppet. Någon måste väl komma från Kiruna tänkte vi och började fråga runt om vi kunde få lift dit. Anledningen var att bussen till Kiruna inte skulle gå förrän vid tretiden dagen efter och med den skulle vi missa sista tåget till Stockholm och behöva sova en natt i Kiruna. Resan hem skulle därmed ta fyra nätter. Att få skjuts 17 mil med två stora och otympliga pulkor var dock inte det lättaste så fick fick inget napp. Men trevligt var det att prata med folket som efter loppet åt köttsoppa och fika på caféet precis vid målgången. Vi ställde då in oss på att vi skulle ta bussen imorgon och gick till grillen för att äta lunch.
Efter intagen lunch (megaskrov) gick vi tillbaka till pulkorna vid älven. Vi hade bestämt oss för att bära upp dem den korta biten till vägen mot Kiruna för att där läsa böcker och en Illustrerad Vetenskap i det fina vädret. Vi skrev "Kiruna" på en lapp och hoppades på att vi ändå skulle hitta någon om vi kunde åka med, men hade ändå accepterat att vi skulle behöva ta bussen imorgon. När vi såg en större bil eller bil med släp där pulkorna kunde få plats reste vi oss och vinkade efter lift men fick inget napp. En Volvo V70 stannade, men efter att ha tittat in pulkorna blev han tveksam och åkte vidare. Synd tyckte vi för om man fäller två säten skulle de få plats.
Efter ytterligare tid kom en annan Volvo. Han skulle emellertid, likt många andra, sova i Karesuando och inte åka till Kiruna förrän imorgon men då skulle vi få åka med. Toppen, då kanske vi skulle hinna med ett tidigare tåg! Men inte långt efter kommer ytterligare en man, denna gång till fots. Han sluddrade och vinglade fram på vägen och vi trodde att han var full, men han kunde kolla om det gick att få in pulkorna i hans Subaru. Det visade sig när han hämtat bilen att han så klart inte var full. Han var totalt utpumpad efter att ha skidat 56 km i tungt före. Medan vi packade in grejerna i bilen bjöd vi honom på en energikaka och Cola, med resultatet att han piggnade ordentligt. Och pulkorna gick in!
Vår nya vän, som kom att bli kallad "Brottaren" efter hans karriär som brottare på hög nivå, berättade i bilresan passionerat om loppet. Hur föret, kroppen och vallan kändes perfekt men hur ena stavremmen två minuter innan start gått av, hur han gick ut stenhårt och ledde de första två-tre kilometerna men hur han under den sista milen var så trött att han trodde att han skulle dö, om duellen med en annan utpumpad och sluddrande skidåkare där han kom ut som segrare och om dramat efter loppet. Han var så trött efter loppet att han la sig i husvagnen med efter en stund lyckades ta sig till omklädningsrummet där han la sig ner på golvet. Han kunde inte resa sig för att han fick sådan kramp i benen. Men efter mycket om och men fick han liggandes av sig kläderna varpå han började skaka av frossa. Med en apelsin och en flaska vatten tog han sig in i bastun där han nästan somnade. Ut igen i omklädningsrummet där han faktiskt somnade innan han lyckades ta på sig kläderna och gå ut. Vid den tiden hade maten plockats bort och det var då han träffade på oss. Det var en rolig bussresa för Svante som satt där fram. August sov.
Brottaren skulle dock inte till Kiruna, där han bor, utan till Vitangi, på halva vägen, för att sova hos sin mamma. Men han skulle vidare till Kiruna dagen efter som om vi inte hittade en buss från Vittangi kunde vi åka vidare med honom. Efter ett telefonsamtal blev även erbjudna att sova hos en familj som han är god vän till i Vittangi. I familjen ingår "Stormonstret" och hans son "Lillmonstret" som är otroliga fysmonster. Kunde bli spännande.
Vi kom fram till Vittangi, lät brottaren gå in till sin mor för att äta medan vi gick för att kolla buss och handla. Inga bussar gick. Vi gick tillbaka till Brottaren och hans mor där vi bjöd på chips innan vi begav oss till monsterfamiljen. Och vilka monster. I ett otroligt fint hus bodde de mest gästvänliga och trevliga personerna som Brottaren bjöd på sin, i nu utökad form, historia om loppet. Diskussioner om träning, prestationer, kollapser och annat följde medan jag och August åt middag och lyssnade. Efter middagen blev det filmkväll där vi såg "Europa 1", en sci-fi om en bemannad resa till en av Jupiters måne Europa. Riktigt bra. Sedan var det dags att fara till kojs. Resan från Kilpisjärvi visade sig bli smidigare och mycket trevligare än vi någonsin hoppats.
