Dag sextiosju och sextioåtta: Vittangi - Stockholm, 74 + 1200 km

Morgonen hos monstren var lika trevlig som kvällen, och Brottarn kom och hämtade oss vid tio för fortsatt färd till Kiruna. August sov mest hela vägen medan Svante och Brottarn samtalade i framsätena. Vid ankomst till Kiruna kom vi på att det var söndag eftersom allt var stängt och vi knappt såg en människa. Men det gör oss inte så mycket, eftersom vi ändå ska till tågstationen som tillfälligt ligger en ganska bra bit utanför centrum. Kiruna ska ju flyttas på grund av att gruvan nu ligger under staden, och något av det första att flyttas var tågstationen. Så för att slippa lämna pulkorna mitt på tågstationen bestämde vi oss för att inte besöka varken staden eller någon affär/restaurang, utan leva på det vi har kvar i packningen. Vilket i och för sig inte är så lite, men det hade ju varit lite kul med omväxling i energiintaget. Det löstes dock senare, men det kommer vi till strax.

Biljetter fick vi tag på och när vi var bokade och klara hade vi en planerad ankomsttid till Stockholms Central vid klockan 06:30 imorgon. Samtal ringdes för att förvarna vår mottagningskommitté om den tidiga morgonen. Nu följde en väntan på tågstationen som var relativt händelselös. Insikten om att turen var över började så sakteliga sjunka in.

Tåget ankom och avgick med en ny last; två ganska svettluktande killar och två stora pulkor packade med svettluktande saker. Efter allt bök med packningen fick vi veta att vi skulle byta vagn på grund av ett elfel, men som tur var kunde packningen få vara kvar. Vi hade egen kuppe fram till Bastuträsk där ett par på bilinköpsresa steg på. Vi hade väldigt trevliga samtal och de hjälpte oss med vår mästerliga matplan inför Umeå. Vi hade nämligen sett folk med pizzor på tåget mellan Kiruna och  Boden, och tänkte "Pizza vore ju gott! Har de pizzeria på tåget?". Tyvärr var det inte så enkelt, utan de hade fått pizzan levererad till stationen. Så vår plan såg ut så här:

1. Ring Kebabnekajse (en pizzeria nära stationen i Umeå) och beställ två pizzor.
2. Stå redo med löparpjäxorna på när tåget kommer till perrongen i Umeå.
3. Spring för alla världens pizzor till Kebabnekajse.
4. Betala pizzorna.
5. Ta pizzorna och spring för livet tillbaka till tåget där dina medkonspiratörer står redo att iscensätta en dramatisk händelse för att försena tåget om du är för långsam.
6. Njut av en god pizza.

Planen klaffade utmärkt och med känslan av att vara med i Mission Impossible åt vi pizzorna och sedan var det dags att förbereda för den nattliga aktiviteten: sovandet.
Med en ny känsla, denna gång av att vara med på Kalle Ankas, Musse Piggs och Långbens husvagnssemester, omvandlades sittkupén till en liggkupé med sex sängar. Vi sov snart, om än inte jättegott, och vaknade vid Arlanda där konduktören väckte oss, en halvtimme innan ankomst.

På Stockholms Central möttes vi av hurrarop, svenska flaggor, kramar och varsitt halsband med chips och godispåsar på. Vilken härlig känsla av att vara tillbaka hos de man gillar allra mest!

Dag sextiofem: STF Pältsa - Kilpisjärvi via Treriksröset, 24 km

Den lite senare gårkvällen gjorde sig påmind på morgonen och vi lekte kort med tanken att ta sovmorgon och tillbringa dagen i Pältsa, varifrån man kan göra otroligt vackra dagsturer. Utanför fönstret såg vi det mäktiga Pältsamassivet och ovanför det en strålande blå himmel. Ensamma i hela stugan som vi var gick vi till allrummet, tände kaminen, satte på vatten och lagade frukost. Därefter väntade vattenhämtning och vedhuggning. Där vi tog i lite extra, dels för att stugvärden Helena tog en massa bilder på oss som ursäkt för att vi skulle såga upp mer ved men framförallt för att det är riktigt kul!

Till slut fick det vara nog så att vi skulle hinna fram till Kilpisjärvi så vi satte på oss skidorna, sa hejdå till stugvärdarna och började stigningen norrut mot Treriksröset. Att idag var sista dagen på vår långa resa genom den svenska fjällkedjan gav upphov tillblandade känslor. Som sagt var det inbjudande att bara stanna kvar i Pältsa och utforska området, inklusive Pältsamassivet och att kanske vänta in David och Niclas som vi trodde bara låg någon dag bakom oss. Men vi var nu så nära målet och det kändes som att det var dags att nå det nu. Dessutom bjöds det på ett vårvinterväder utan dess like med en blå himmel, värmande sol och, till skillnad från gårdagen, ingen blåst att tala om. Vi kunde inte bett om bättre väder.

De första kilometerna från Pältsa till Treriksröset bjuder på ordentliga stigningar, kortare nerförsbackar och åter stigningar där ett nu genomövat sick-sackande tog oss vidare. Att efter en stigning vända sig om och blicka över den fantastiska fjällterrängen och njuta av vatten och fika var otroligt härligt. Som flera gånger tidigare valde vi att inte gå på leden utan skida en alternativ rutt, framförallt för att kunna hålla höjd men också för att känna friheten det innebär. Väl uppe på Duoibals högsta punkt hade vi överblick över dalen i vilket Treriksrösetär placerad, liksom imponerande fjäll åt nordöst i Norge. Som vanligt om vi hittat ett så fint ställe blev det långfika. Skönt.

Efter fikat tog vi av stighudarna och började glida mot den nerförsbacken som skulle ta oss ner till Goldajávri och Treriksröset. Sista biten var en riktigt rolig nerförsbacke som avslutades med skogsåkning med fjällbjörkskog som, kändes det då, nästan kan konkurrera med de i Japan. Nästa gång följer telemarkskidorna med! 

Till slut var vi nere vid sjön och kunde se Riksröse 1 som markerar gränsen mellan Sverige och Finland. Ännu lite längre bort såg vi den betydligt mycket större betongklumpen som är Treriksröset. Glatt vände sig August om mot mig bara för att vända blicken tillbaka mot röset där två finska skoteråkare kom farande i hög fart från Norge och stannade vid röset där de tände varsin cigarett. Det resulterade i lite av en antiklimax och en "målgång" som inte riktigt blev som planerat. Vi lät så klart inte det förstöra något för oss utan tog oss fram till röset, nuddade det och gjorde high five. Nu hade vi skidat hela den svenska fjällkedjan, från Grövelsjön till Treriksröset. Inte illa pinkat!

Vi började göra i ordning vår sena lunch och fick ytterligare sällskap av först två skidåkare från Kilpisjärvi och sedan ytterligare två. Vi hjälptes åt att ta lite bilder på varandra innan det nu stora finska gänget drog och vi njöt av vår lunch, det fina vädret och de mäktiga fjällen vi kunde se i Norge. Men vi visste att även om vi nu nått Treriksröset var äventyret inte över. Vi måste ta oss hem också. Efter några långa blickar mot de norska fjällen tog vi helt om, lovade tyst för oss själva att vi någon gång ska komma tillbaka hit för att upptäcka mer och började skida österut mot sjön Ylinen Kilpusjärvi. Efter någon kilometer längst renstängslet kom vi ut på sjön vid vilket byn Kilpisjärvi låg, sju kilometer bort. Det blev en lugn och fridfull tur över sjön i den nu lägre solen. Det var bra glid och vi ägnade tiden till att reflektera över de senaste två månaderna tillsammans. Vi måste säga att vi är mycket nöjda med vårt upplägg, vår tur och hur vi fungerat tillsammans. Det är inte två avmagrade och slitna grabbar som kommer hem efter att äntligen genomlidit två månaders slit utan två välmående - om än något skäggiga - grabbar som haft privilegiet att njuta av vår underbara fjällvärld under två hela månader.

Framme i Kilpisjärvi väntade turens sista uppförsbacke upp från sjön till vandrarhemmet där vi gjorde oss hemmastadda en liten stuga, bastade och sedan begav oss till restaurangen för att äta buffé. Låt oss uttrycka det så här: vi åt. Mycket. Imorgon går bussen till Karesuando där vi ska försöka ta oss en annan buss till Kiruna för att där ta nattåget hem. Än är inte resan över!

Dag sextiosex: Kilpisjärvi - Vittangi, 214 km

Efter en god frukost på restaurangen packade vi våra pulkor och bar ner dem till dit bussen skulle gå ifrån. Efter ett mycket lyckat försök att beställa biljetter till Karesuando på Finska (som vi lärde oss precis innan Abisko) satte vi oss tillrätta och färden kunde börja. På tio minuter hade vi kommit lika långt som det skulle tagit oss en hel förmiddag. Lite speciell känsla.

Även idag var det fint vårvinterväder och helt okej utsikt genom fönstret men det hindrade inte Svante från att, som vanligt, somna. När han vaknat kunde vi se skidåkare med nummerlappar skida på ett spår längst med vägen. Något lopp tänkte vi, och ett ganska långt sådant för vi körde förbi skidåkare en bra bit. Efter ungefär två timmar var vi framme i Karesuvanto där vi, som vi förstod det, skulle av. Vi hamnade då på den finska sidan, med den svenska gränsen några hundra meter bort. Hur vi skulle ta oss dit var ännu oklart.

Efter lite rekognosering kom vi fram till att vi kunde dra pulkorna i dikena där det ännu fanns snö. Det var ett ganska jobbigt företag men vi kom efter en stund fram till bron över Muonio älv där vi tog på oss skidorna för att skida den sista biten över älven. Precis på andra sidan såg vi en husvagn och vi hörde ljudet av en speakerröst som hejade. Det visade sig snart att det här var målgången för det lopp vi sett skymtar av under bussresan - med den längsta etappen på 56 kilometer - och vi hamnade precis i målgången där vi också blev påhejade.

Just idag var det alltså ganska mycket folk samlade här i byn på grund av loppet. Någon måste väl komma från Kiruna tänkte vi och började fråga runt om vi kunde få lift dit. Anledningen var att bussen till Kiruna inte skulle gå förrän vid tretiden dagen efter och med den skulle vi missa sista tåget till Stockholm och behöva sova en natt i Kiruna. Resan hem skulle därmed ta fyra nätter. Att få skjuts 17 mil med två stora och otympliga pulkor var dock inte det lättaste så fick fick inget napp. Men trevligt var det att prata med folket som efter loppet åt köttsoppa och fika på caféet precis vid målgången. Vi ställde då in oss på att vi skulle ta bussen imorgon och gick till grillen för att äta lunch.

Efter intagen lunch (megaskrov) gick vi tillbaka till pulkorna vid älven. Vi hade bestämt oss för att bära upp dem den korta biten till vägen mot Kiruna för att där läsa böcker och en Illustrerad Vetenskap i det fina vädret. Vi skrev "Kiruna" på en lapp och hoppades på att vi ändå skulle hitta någon om vi kunde åka med, men hade ändå accepterat att vi skulle behöva ta bussen imorgon. När vi såg en större bil eller bil med släp där pulkorna kunde få plats reste vi oss och vinkade efter lift men fick inget napp. En Volvo V70 stannade, men efter att ha tittat in pulkorna blev han tveksam och åkte vidare. Synd tyckte vi för om man fäller två säten skulle de få plats.

Efter ytterligare tid kom en annan Volvo. Han skulle emellertid, likt många andra, sova i Karesuando och inte åka till Kiruna förrän imorgon men då skulle vi få åka med. Toppen, då kanske vi skulle hinna med ett tidigare tåg! Men inte långt efter kommer ytterligare en man, denna gång till fots. Han sluddrade och vinglade fram på vägen och vi trodde att han var full, men han kunde kolla om det gick att få in pulkorna i hans Subaru. Det visade sig när han hämtat bilen att han så klart inte var full. Han var totalt utpumpad efter att ha skidat 56 km i tungt före. Medan vi packade in grejerna i bilen bjöd vi honom på en energikaka och Cola, med resultatet att han piggnade ordentligt. Och pulkorna gick in!

Vår nya vän, som kom att bli kallad "Brottaren" efter hans karriär som brottare på hög nivå, berättade i bilresan passionerat om loppet. Hur föret, kroppen och vallan kändes perfekt men hur ena stavremmen två minuter innan start gått av, hur han gick ut stenhårt och ledde de första två-tre kilometerna men hur han under den sista milen var så trött att han trodde att han skulle dö, om duellen med en annan utpumpad och sluddrande skidåkare där han kom ut som segrare och om dramat efter loppet. Han var så trött efter loppet att han la sig i husvagnen med efter en stund lyckades ta sig till omklädningsrummet där han la sig ner på golvet. Han kunde inte resa sig för att han fick sådan kramp i benen. Men efter mycket om och men fick han liggandes av sig kläderna varpå han började skaka av frossa. Med en apelsin och en flaska vatten tog han sig in i bastun där han nästan somnade. Ut igen i omklädningsrummet där han faktiskt somnade innan han lyckades ta på sig kläderna och gå ut. Vid den tiden hade maten plockats bort och det var då han träffade på oss. Det var en rolig bussresa för Svante som satt där fram. August sov.

Brottaren skulle dock inte till Kiruna, där han bor, utan till Vitangi, på halva vägen, för att sova hos sin mamma. Men han skulle vidare till Kiruna dagen efter som om vi inte hittade en buss från Vittangi kunde vi åka vidare med honom. Efter ett telefonsamtal blev även erbjudna att sova hos en familj som han är god vän till i Vittangi. I familjen ingår "Stormonstret" och hans son "Lillmonstret" som är otroliga fysmonster. Kunde bli spännande.

Vi kom fram till Vittangi, lät brottaren gå in till sin mor för att äta medan vi gick för att kolla buss och handla. Inga bussar gick. Vi gick tillbaka till Brottaren och hans mor där vi bjöd på chips innan vi begav oss till monsterfamiljen. Och vilka monster. I ett otroligt fint hus bodde de mest gästvänliga och trevliga personerna som Brottaren bjöd på sin, i nu utökad form, historia om loppet. Diskussioner om träning, prestationer, kollapser och annat följde medan jag och August åt middag och lyssnade. Efter middagen blev det filmkväll där vi såg "Europa 1", en sci-fi om en bemannad resa till en av Jupiters måne Europa. Riktigt bra. Sedan var det dags att fara till kojs. Resan från Kilpisjärvi visade sig bli smidigare och mycket trevligare än vi någonsin hoppats.

Dag sextiotvå: Vuoskojaure - Korvetjåkkå, 27 km

Natten var blåsig, och vi vaknade då och då av att det smällde till i tältduken eller att det snöade lite drivsnö i ansiktet från ventilationen. Svante stoppade in öronproppar och sov sedan lite bättre. 

Morgonen var blåsig den också, så man ville inte slöa när man väl kommit ut ur tältet. Efter innan-avfärd-snacksen skidade vi iväg längs leden. Skaren bar bättre idag efter att ha packats lite av vinden och frusit till lite under natten. I vinden gick vi utan att säga så mycket till varandra, så vi skidade på i våra egna tankar och utan att riktigt uppfattat det hade vi stannat tre gånger för flapjacks och det var dags för lunch. Idag märktes hungern mest på August, som förbannade föret länge och väl strax innan vi stannade. Vi har båda känt att vi tog ut oss när vi skejtade över Torneträsk, och igår och idag märks det på att vi både blir tröttare och hungrigare än vanligt. Eller så är anledningen att vi inte köpte chips i Abisko, vilket tvingat oss att ransonera den påse vi har kvar. Det är alldeles för lite med en påse chips på sex dagar! 

Lunchen åt vi i vindskyddet i Kamasjaure, där Svante hittade en bok om Stalin som han sedan högläste ur. Visste ni att han (Stalin, inte Svante) var bankrånare, terrorist, körgosse, prästelev och mördare? Vi drygade ut lunchen med en frystorkatpåse, för vi har så väldigt många kvar. 

Eftermiddagen förlöpte ungerfär som förmiddagen, men utan svordomar från Augusts sida. Vi gick tills klockan var lägerdags och August kände sig som "spaghetti". Efter att ha byggt en vall ligger vi nu i tältet och hör den hårda vinden vina förbi. 

Middagen är klar och det blir chiligryta! Hoppas den här natten blir lugnare än den förra. 

Dag sextiofyra : Ruoššacohkka - STF Pältsa, 27 km

Den lugna kvällen övergick i en blåsig natt och vår vall kom till nytta ändå. Och tur var väl det, eftersom vi byggde den största snövallen någonsin. Vi byggde var sin sida av vallen, och vi kom fram till att vi arbetat fram olika byggsätt. August gör så stora block som möjligt och passar in kanter så gott det går, medans Svante gör ett lager av fyrkantiga tunna block som han sedan "murar" med. Detta leder till att vallen får olika karaktär på de två sidorna, en som ser ut som en gammaldags stenmur och en som ser ut som en tegelvägg (båda dessa jämförelser är vinklade ur byggarens synvinkel, vi tar inget ansvar för ev. försköningar.) Men i natt vann den gammaldagsa muren eftersom vi fick en tredjedel av den andra över tältet efter middagen igår.

Morgonen bjöd även den på vind, och vi började skida med luvor uppe och stighudar på. Vår plan var att skida norrut för att ansluta till leden igen, men Svante föreslog en ännu genare väg genom passet till NV. Så vi ändrade kurs och tog vad som visade sig vara en bra väg, för att ansluta till leden några km väster om där vi tänkt från början. Det här är tjusningen med att gå oledat, du tar egna beslut och blir belönad om det var ett bra vägval eller vad det nu kan vara.  Det känslan får man aldrig på en led. 

Nu blåste det ännu mer, och rakt i ansiktet på oss. Men vi skidade på och efter en stund i den hårda motvinden och det två meter höga snödrevet var det dags för lunch. Solen sken på himlen så en vind/solgrop grävdes. När vi satte oss upptäckte vi att snön som drev in bakom vallen smälte direkt, var den än landade. Pulkor, jackor, vantar och byxor, ha till och med matpåsen var snart genomblöta. Vindsäcken åkte på, men vad hjälpte det? Den blev dyngsur och därmed ALLT som nuddade den. När vi skulle ta på oss de dyngsura vantarna för att ge oss av så August "It's completely dry..." och sedan skrattade vi och for. August kom in i ett glatt flow där i vindenoch snödrevet och for fram som ett godståg över klibbsnön. Efter några kilometer avtog snödrevet, dockinte vinden, och allt blev lite bättre. Nu började vi se Pältsan och vilket fjäll! Hela dagen idaghar vi haft god sikt, och vilka vyer den här sista biten bjuder på! 

Svante började bli trött, och vitog det lite lugnare nu när vi slappsnödrevet. Sakta men säkert avtog även vinden, och utan vind och snö blev vädret otroligt fint! Vi njöt av vyerna, solen och vissa av oss även av lite glid sista biten till STF Pältsa,som verkligen ligger på en av fjällvärldens vackraste platser. 

Vi mötte stugvärdarna som skulle upp på ett fjäll och ringa hem, så vi bodde in oss och lagade middagstortellinin i stugan tills de kom tillbaka.  Demiddagstortellinin var tänkt att vara bjudmat när David och Niclas kom ifatt oss, men vi har skidat snabbareän vi trodde så de kommer vi inte hinna träffa  här uppe. Men vi lämnade hälften till dem, så att de får en lyxmåltid när de kommer hit! För er som inte vet så är Niclas och David de som skidar bandet på 30 dagar, vansinnigt fort måste det gå! 

Under middagen kom stugvärdarna tillbaka och välkomnade oss ordentligt. De bjöd in oss på fika efter att vi besökt bastun som de eldade igång åt oss. Bastyn var fin, men utsikten är åt helt fel håll, så istället för den magnifika utsikten mot Pältsan ser man bara en backe med lite björkskog. Men vi njöt ändå av värmen och sedan gick vi rena in till stugvärdarnas stuga. Där väntade tiramisu, chips och äpple och en väldigt trevlig kväll! 

När vi gick tillbaka till vår stuga var vi mätta, glada och trötta. På vägen mellan stugorna njöt vi av vår sista kväll på turen i midnattsljuset. Det är en härlig känsla att uppleva hur det går från att bli mörkt vid fem till att vara ljust nog att skida dygbet runt, under en och samma tur. Pältsan gjorde sig bra i nattljuset, och August blev uppe ett tag för att försöka fota känslan som vi upplevde. Men till slut sov vi båda gott i våra bäddar.